Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holbein i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
TAFVELGALLERI.
Ma, hon vill det."
"Nå för knäfveln, då återstår ingenting annat än att lyda, om jag icke vill låta pina mig
till döds af nålstyng, mot hvilka sjelfva konungen icke kan skydda mig. Höllo icke qvinnorna på
att nästan taga lifvet af mig med sina schikaner, då jag nekade att på Lord Bochefords dolkklinga
teckna en Venus med drottningens anletsdrag, just emedan jag fruktade, att konungen kunde göra
sig några svartsjuka griller däröfver? Hvad tror du väl han svarade, då jag beklagade mig för
honom? Jo, han sade: "tror du icke, att min drottnings ansigte är värdigt att sitta på din Venus?’*
— Men låt i alla fall damerna komma till mig; jag skall vara hemma för dem i afton/’
Knapt hade Pindi aflägsnat sig med detta besked, så inträdde en lång kavalier, högst
prydligt utstyrd, med omsorgsfullt putsadt skägg och till den grad parfymerad, att målaren ofrivilligt
satte näsduken för näsan. Denne torre Goliath aftog med någon motsträfvighet sin barett och
blottade därigenom en nästan kal hjässa, ehuru han icke kände vara mer än på sin höjd 35 år gammal.
Detta var Llangadok, damernas mest förklarade tillbedjare, en man, som för ungefär ett
dussin är sedan påstods hafva stått i synnerlig gunst hos flera af de skönooii1 damerna vid hofvet,
en omständighet, som han sjelf aldrig tröttnade att försäkra. Efter den där ärorika tiden tycktes
emellertid lyckan hafva öfvergifvit honom. Han hade beständigt en, som han kallade sitt "hjärtas
utkorade" och för hvilken han så öppet som möjligt gjorde sin kur, och denna lyckliga var alltid
den mest förtjusande af hofdamerna. Man påstod, att några af dessa tillbedda skenbart låtit hans
hyllning sig behaga, för att desto beqvämare dölja sina verkliga kärleksintriger. För närvarande
hade Llord Llangadok gjort grefvinnan de Mailleron den äran att upphöja henne till sitt hjärtas
herskarinna."
"Sir/* sade denne intressante Don Juan, i det han vidlyftigt slog sig ned och sträckte ut
benen nästan öfver hela rummets bredd, "törs jag utbedja mig en tjänst af er?"
"Mylord behöfver blott nämna denna tjänst," svarade Hans Holbein allvarsamt och kallt, ty
målaren hade en synnerlig motvilja för den uppblåste kärlekshjältens långa, själlösa, om ett götiskt
kapellfönster erinrande ansigte och ännu mer för hans spetsiga kala panna.
"Jag vill icke dölja för er," fortfor lorden med sjelfbehagligt småleende, "att grefvinnan de
Mailleron är tillbedd af mig."
Holbein bugade sig med ett ironiskt leende.
"Den sköna, känslolösare än diamant, grymmare än en tiger," sade Llangadok suckande,
"fordrar ett eklatantare bevis på min kärlek än till och med mina eder kunna gifva. Jag är fast
besluten att offentligt och ovedersägligt afgifva detsamma. Jag har gjort ett löfte, att ända till min
död bära grefvinnans bild i en så här stor medaljong — han uppspärrade sin jättenäfve — pä
bröstet, d. v. s. utanpå jackan, så att alla menniskor kunna se den, liksom jag från denna dag har
anlagt hennes färger, blått och gult som ni torde märka."
"Färger undgå sällan min uppmärksamhet," menade målaren, "i synnerhet när de äro så
bjärta, att mina ögon blifva angripna däraf."
"Alldeles efter den tjusande hjärtebesegrerskans konstrikt målade vapen," sade Llangadok och
såg ned på sina långa gul- och blårandiga ben. "Först och främst," fortfor han efter en paus,
"uppstår nu nödvändigheten, att ega den ifrågavarande medaljongbilden, och jag tillstår, att jag
ämnar låta måla den genom er mästerhand. Fordra hvilket pris ni vill, men det säger jag på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
