Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holbein i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
TAFVELGALLERI.
"Lady Gibson," frågade han, "har Mailleron varit här oafbrutet i ungefär två timmar? Er
uppriktighet är af stor vigt."
"Ih Sire! Jag åtminstone bedrager icke min konung. Grefvinnan började redan före klockan
10 att spela schack med mig och har blott gått in i drottningens sängkammare, för att se, om hennes
majestät behöfde hennes hjälp."
"Och Everley?"
"Har läst högt; jag har sjelf gifvit henne boken."
Henrik gick bort till sina egna rum. Då han kommit in dit med Braksley, slog han i åt
sig en bägare vin ur en silverkanna och drack i hastiga drag.
Ti äro öfverlastade," sade han med en mörk min. "De hafva gjort den gamla qvinnan blind
och döf och mutat skildtvakten. Men till slut skall jag få veta hvad jag vill, det är säkert, om
jag också skall låta soldaten dö under tortyren."
"Men målaren Holbein?" menade Braksley.
"Han vill icke tala, och tvinga vill jag ej en man, hvars namn är lika så oförgängligt som
konungars. Jag har redan hundra gånger tänkt på den där lönngången, som leder från
drottningens sängkammare upp till den korridor, åt hvilken mitt eget forna sofrum har utgång. — Men det
är omöjligt, att någon utom jag är i stånd att öppna de konstrika låsen på dubbeldörrarne.
"Har hennes majestät någon nyckel till dörrarne?" vågade hofmännen fråga.
"Nej, endast jag sjelf."
"Jaså, men det kan ju vara möjligt, att den blifvit bortstulen."
Henrik gick hastigt till ett konstrikt utskuret trädskåp, öppnade, genom en tryckning en
hemlig låda och framtog en pung af det slag, som man ännu förfärdigar i det konstförfarna Nurnberg,
en så kallad trollpung med snören och ringar, hvilken den oinvigde hvarken kan öppna eller tillsluta.
"Nyckeln är här!" sade konungen, i det han fingrade på pungen.
"Men det kan vara en annan," menade Braksley.
"Hvem skulle väl hafva öppnat nurnbergerpungen, utan att skära sönder snörena eller sjelfva
pungen?" svarade konungen, i det han började skjuta remmarne till rätta, för att visa, att Braksley
misstog sig.
Plötsligt höll han upp med sin förrättning.
"Någon har haft den i handen!" ropade han vildt. "Pungen har varit öppnad, men
förrädaren har ej kunnat sluta igen den efter sig."
Han tog en dolk och skar sönder snörena.
"Här är nyckeln, men den har varit i främmande händer. Ve öfver rånaren! Ve öfver
drottningen, som förråder mina hemligheter, för att underlätta sina qvinliga gunstlingars nesliga
snedsprång..." Ja, tillade han, med dof, darrande röst, "för att kanske sjelf deltaga i desamma."
Han gaf Braksley med en vink tecken att aflägsna sig, kastade sig i en länstol och försjönk
i dystra ankar, så att han ej märkte Jane Seymours tysta inträdande.
"Är jag så olycklig, att min herre icke ser mig?" frågade den sköna mildt.
"Du, Jane!" sade Henrik, i det han hastigt steg upp. "Nej, du skall alltid vara lycklig,
älskade; men Anna har afgjordt beträdt den väg, som leder till olycka. Hvar är Pinch?"
"Är han er kärare än jag, så vill jag gå."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
