Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den heliga Jungfrun i det gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
TAFVELGALLERI.
"Nå väl då!" utropade Schubert. "Innan jag kan nedskrifva en musik, hvilken det vara må,
kominer ett ögonblick, då jag hör hela kompositionen på en gång från början till slut, och då har
jag ingen ro, förr än jag satt den på noter. Detta senare är för mig verkligen ett fullkomligt
mekaniskt göromål. Jag skulle kunna fylla mänga ark papper med noter, utan att en enda gång
misskrifva mig. Denna min oskrifna urkomposition skänker mig en njutning, som skulle vara
svår att beskrifva."
"Visserligen," svarade Schwind, "skulle äfven jag kunna omtala, huruledes konceptionen af en
målning väcker känslor, som den färdigmälade taflan endast svagt förmår återkalla."
Under de nästföljande dagarne undvek Schubert synbarligen att tala om Ave Maria. Men
Schwind viste att berätta, att han varit i Belvedere och länge betraktat Rafaels "Jungfrun i det
gröna."
Plötsligt försvann Schubert, ingen viste hvart. Man anade dock, att de båda hemlighetsfulla
damerna hade någon del i detta försvinnande, och så var det verkligen. Schubert hade rest till det
grefliga Weissenwolfska huset i Steyreck, och dit församlade sig under komponistens därvaro hela
den fina musikaliska verlden.
En afton anlände i en fyrspännig resvagn familjen Liechtenstern — baronen, de båda
damerna och Marias tillkommande make, hvilken Schubert betraktade med ett slags rysning. Markisen
hade verkligen i sitt utseende något lidelsefullt, fruktansvärdt — en vampyr ur stora verlden. Maria
hade blifvit mycket blek och syntes kanske därför så mycket skönare. Baronen var upplöst i
musikalisk entusiasm.
Schubert satt vid pianot. Själfullare än han spelade sällan någon konstnär, ehuru han
ingalunda behandlade sitt instrument virtuosmässigt. Man hade redan musicerat en halftimme, då
Maria von Liechtenstern, framledd på ett nästan högtidligt sätt af grefvinnan Weissenwolf, trädde
intill pianot, och ackompanjerad af Schubert, med silfverklar stämma intonerade de första långsamma
tonerna af "Ave Maria," sedan det om harpoklang erinrande förspelet förklingat i ett pianissimo.
Intrycket af den hänryckande bönen kan ej med ord återgifvas. Marias far började först
småningom begripa, att det var han, som skulle bevekas att återtaga den öfver dottern fälda
dödsdomen. Då Maria viel slutet af bönen nämnde ordet "fader", såg hon på sin far med en bedjande
blick. Liechtenstern sprang upp och tog henne i sina armar, just då hon var nära att förlora
medvetandet. Under den öfriga delen af aftonen voro Liechtensteins osynliga; men man hviskade till
hvarandra i sällskapet, att något vigtigt måste hafva förefallit. Familjen var i begrepp a,tt begifva
sig till Italien, där brölloppet skulle firas på markisens gods.
Under ett uppehåll mellan musikstyckena blef Schubert utkallad. De båda damerna
Liechtenstern stodo framför honom. Maria slöt den förlägne konstnären friskt och frankt i sin famn.
"Han förtjänar det!" sade baronessan. "Mer än ditt lif har han räddat åt dig och mig.
Herr Schubert, — i vissa ögonblick af lifvet, och det just de högsta, har ordet icke mer någon
kraft ... Vi kunna icke tacka, ty uttrycket af vår tacksamhet uttömmer icke vårt hjärtas känslor.
Men vi skola bevara er i ett evigt minne . . . Markisen har blifvit afvisad och är redan på väg till
sitt hemland . . ."
"Tacka inte mig," svarade Schubert rörd. "Om någon härvidlag har hulpit, så är det icke
så mycket jag som fastmer Rafaels "Jungfrun i det gröna."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
