Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton van Dyk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
VAN DYK.
drottningen Maria di Medici år 1631 uppehöll sig i Antwerpen och där hade besökt monsieur
Rubens’ ståtliga hem, begaf hon sig äfven, såsom Sieur de la Serre, en fransk historegraf,
berättar, till monsieur van Dyk, som nyss målat ett mycket vill träffadt porträtt af henne. Då såg
hon Tizians-kabinettet, ett rum, som var smyckadt med den store venetianarens mästerverk i
kopior, och van Dyks egna skapelser bibringade de besökande den öfvertygelsen, att han snart
skulle blifva prisad såsom sitt tidehvarfs Tizian. Icke blott porträtter utan äfven religiösa
målningar skapade han nu i stort antal. Visserligen ådagalade ej van Dyk i sådana skapelser den eldiga
ande, den mångsidighet, uppfinningsrikedom och fullhet af dramatisk kraft, som Rubens hos sig
förenade. Han målade visserligen ämnen af dramatisk art, såsom rKristi död på korsetr (i
domkyrkan i Mecheln) eller "Simsons tillfångatagande" (i Belvedere) och var här fullkomligt herre öfver
sitt ämne, men visade sig dock synbarligen påverkad genom bestämda kompositioner af sin mästare.
Däremot fins det områden, på hvilka han är alldeles egendomlig och utvecklar företräden, som äro
främmande för Rubens. Vid lugnare situationer, i hvilka det fina och känslofulla får vara
förherskande, är han i sitt element, såsom varande en känslig och njutningsälskande natur. Hos enkla
madonnabilder med tillbedjande helgon eller donatorer (donationsgifvare) såsom t. ex. r jungfrun med
det flandriska äkta paret* (i Louvren) eller "den tronande Maria" med den heliga Rosalia och
den salige premonstratensern*) Herrman (i Wiens Belvedere) äfvensom "modren med barnet", tillbedd
af botfärdiga syndare (i Berliner-museum), hos alla dessa ingjuter han ett tilldragande känslolif.
Med framgång och finhet förstår han ofta att framställa det idylliska, så t. ex. i "den heliga familjen"
i Petersburg, hvilken åskådar en ringdans af muntra änglagossar, eller på den där taflan i Munchens
pinakotek, hvilken föreställer kristusbarnet lugnt sofvande vid modrens bröst och betraktad af Josef
med begrundande min, i en landtlig omgifning, som inbjuder till hvila och svärmeri. Och liksom
redan här ett drag af fin melankoli framlyser, så; förstår han också att specielt framställa smärta
och lidande, t. ex. i den ensamma bilden af frälsaren på korset (i Belvedere), hvilken så effektfullt,
bryter af mot den molnhöljda bakgrunden, och i synnerhet i de bekanta framställningarne af "Kristi
begråtande", såsom de från hans mest skilda perioder förefinnas. Vi anföra här såsom exempel den
mindre och genom sin färgglöd utmärkta taflan i Munchen och den stora, djärft målade, dystert
stämda i Berlin, hvilken utmärker sig genom uttryckets patos, och slutligen de två mästerstyckena
i Antwerpens galleri. Det ena, större, är fulländadt i kompositionen; Kristi lekamen skulle icke
kunna ligga i en skönare ställning, Magdalena och Johannes smälta i tårar, men Jesu moder står
upprätt och blickar med fia-gråtna ögon mot himmelen, och hennes gest tyckes säga: ?* fader, du
har velat det’*. Det andra stycket framställer icke en sådan själshöghet under smärtan, men det
är djupare och mera uppskakande i känslan. En underbaT motsats förefinnes här mellan Marias
lidelsefulla förtviflan, där hon sitter med sonens hufvud i sitt sköte och den milda, men innerliga
smärtan hos de sköna änglarne och Johannes, som vänd mot dem pekar på den döde. I alla
sådana arbeten är konstnärn i teckningen korrektare än Rubens, i form och färg undviker han all
öfverdrift, i behandlingen står han på samma höjd som denne.
Genremålningar, bonde- och soldat-figurer, landskap sådana som af Rubens, existera icke
af van Dyks hand. Äfven mytologiska framställningar förekomma icke särdeles ofta, och ehuru
*) Klosterorden i Premontré i Frankrike stiftad 1120.
Öfversättarens anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
