Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leonardo da Vinci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
DA VINCI.
ställande Kristi dop. Denna ängel utförde Leonardo alldeles ensam, och den blef så förträfflig, att
den helt och hållet fördunklade Verocchios Kristus och Johannes. Den allmänna beundran, som denna
älskliga, själfulla figur väkte framför lärarens tämligen torra, själlösa arbete, bragte denne till sådan
förtviflan, att han från den stunden upphörde att måla och ensamt egnade sig åt sina andra konster.
Detta skedde år 1468, då Leonardo var 16 år gammal. Den ifrågavarande målningen finnes nu i
det till konstakademien i Florens hörande tafvelgalleriet.
Ryktet om Leonardos skicklighet utbredde sig vidtomkring. Hvar och en af hans vänner
och bekanta ville hafva ett litet arbete af honom, och bland andra kom en dag en af hans fars
förpaktare, bärande med sig en präktig skifva af fikonträ i form af en rund sköld, till Piero da
Vinci med anhållan, att han ville förmå sonen att måla en tafla därpå. Som mannen stod i stor
gunst hos Piero, uppmanade denne också genast den unge konstnären att måla något ’’riktigt extra"
på fikonbrädet, och Leonardo lofvade beredvilligt att göra sitt bästa. Med sitt vanliga extravaganta
lynne hopsamlade han nu ett urval af alla slags kryp, ormar, ödlor och grodor m. m., grupperade
dem så, att de bildade ett hemskt, fantastiskt vidunder, och började sedan att måla efter dem.
Hans ifver gick så långt, att han glömde omsorgen om sin hälsa. Djuren, som han målade efter,
öfvergingo till förruttnelse och förpestade luften i det igenstängda rummet med den förfärligaste
stank; men utan att bry sig därom arbetade han oupphörligt i flera veckor. Slutligen var arbetet
färdigt, och nu inbjöd han sin far att komma och bedömma det fulländade verket, Fönstren hade
han på förhand öfvertäkt, så att blott ett dämpadt ljussken föll på taflan. Vid åsynen häraf trodde
sig Signor Piero se ett lefvande vidunder och slagen af skräck, kanske också af den giftiga
stanken i rummet, var han nära att falla i vanmagt. Förtjust öfver att se sin fars förfäran, klappade
Leonardo glad i händerna. Men fadren var klok nog att ej skänka taflan åt förpaktaren, utan visade
den först för en konstkännare, och då denne bjöd honom 100 dukater därför, sålde han den
sällsynta skatten till honom och gaf förpaktaren en annan, obetydlig tafla i stället. Sedan sålde
köparen Leonardos tafla till hertigen af Milano, Galeaso Marie, för 300 dukater, och detta
märkvärdiga arbete, som nu är alldeles försvunnet, gaf möjligtvis anledning till att denne hertigs
efterträdare, Lodovico Sforza, blef uppmärksam på Leonardo och kallade honom till sig i Milano.
Man antar, att det var år 1480 som han flyttade till hertigen, dock var det icke i
egenskap af målare som han först uppträdde vid dennes hof utan såsom — ingeniör.
Mekaniken var ett af hans älsklingsstudier; han åtog sig att konstruera ett
vattenledningssystem för slätterna omkring Milano, uppfann till den ändan ändamålsenliga hydrauliska maskiner,
och för den utomordentliga fruktbarhet, som ännu i dag utmärker dessa trakter, skall man i
väsentlig mon hafva Leonardo da Vinci att tacka.
Öfverhufvud kan man säga, att naturen sällan slösat en sådan mångfald af olikartade gåfvor
och anlag på en och samma person som på Leonardo da Vinci. Hvad hans yttre beträffar, voro
hos honom en ovanlig skönhet och symmetri i alla lemmar förenade med sällsynt kroppsstyrka; han
påstås ha varit så stark, att han kunde böja en hästsko med händerna. Redan som yngling var
han en mästare i alla ridderliga idrotter, förträfflig musiker (han spelade lyra bättre än någon
virtuos ex professo) samt ovedersägligen erkänd såsom sin tids störste improvisatör. Därjämte var han
en kännare både i den gamla och nyare litteraturen; hvad han hört eller läst, glömde han aldrig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
