Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Antropologiska Sällskapets Förhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ANTROPOLOGISKA SÄLLSKAPETS FÖRHANDLINGAR.
9
ten deraf, att enhet i väsentliga fall egde rum emellan de mera bildade
folkklassernas och allmogens språk. Ett motsatt förhållande vore i hög
grad skadligt både i politiskt och ^socialt afseende, ja en nationell olycka.
Sverige vore i nämnda afseende lyckligare än de flesta andra land; här
talas, med obetydliga undantag, ett språk i hela landet, men dialekterna
förete dock sins emellan och med skriftspråket ganska betydahde olikheter.
I synnerhet hade det senare ganska mycket att lära àf de förra. För den
skull, och då af de hittills gjorda undersökningarna de flesta lemnade
åtskilligt. Öfrigt att Önska och dessutom vore allt för ofullständiga, borde
stor uppmärksamhet egnas åt dessa ämnen. Talaren anstälde derefter en
serie af jemförelser emellan skriftspråket och folkspråken samt visade, att
än det ena, än det andra i enskilda fall mera skridit fram i förenkling
eller stode på en äldre ståndpunkt. I landskapsmålen funnes t. ex. en
stor rikedom på diftonger, hvilket gåfve dem en ålderdomligare pregel.
Deremot visade de flesta af dem större böjelse för enkelhet än skriftsprår
ket, bland annat genom sin benägenhet att bortkasta konsonanter inuti och
i slutet af ord, att använda singularis såsom gemensam form för singularis
och pluralis uti imperfektum af starka och presens af alla verb o. s. v.
Beträffande frågan om antalet af starka verbalformer anmärkte talaren,
att detta i allmänhet är större i folkspråken än i skriftspråket, samt att
af de förre ingen stark verbalform öfvergifves utan särskild bestämd
anledning, och ansåg talaren det möjligt att i hvarje fall angifva orsaken
till sådana verbalformers försvinnande. — I afseende på substantivböjningen
anmärktes, att folkspråket icke har någon motsvarighet till det n, som
inkommit såsom pluraländelse i neutra, som sluta på vokal: allmogen säger
många rike, bi o. s. v. i stället för , bin. Skriftspråkets pluralr
ändelser -or och -ar motsvaras i de flesta landskapsmål af -er och -a eller
-c. Talaren vidrörde jemväl anledningarna till dessa olikheter och ansåg
tvifvel kunna uppstå, huruvida det är skriftspråket, som i dessa fall hade
gått den bästa vägen. — Adjektivböjningen, för hvilken skriftspråket ännu
icke hade fullt tillfredsställande lagar, är i landskapsmålen tydlig och
bestämd och torde kunna blifva i väsentlig mån reglerande äfven för det
förra. — Alla för talaren kända landskaps- och bygdemål ega tilltalsord,
vanligen Ni. Hufvudorsaken till, att man i vårt land ännu ej blifvit ense
om samma tilltalsord, sökte talaren i den tunga verbaländelse, som tillhör
andra personens plural. Skulle Ni kunna antagas såsom tilltalsord, så
vore säkerligen nödvändigt att, emot gällande språklag, i detta fall sätta
verbet i singularis, fastän subjektet vore pluralis. — Jemväl af folkspråkens
syntax, i hvilken ännu ej skett några noggrannare undersökningar, men
hvilken vore deras svagaste sida, hade man mycket att lära. Exempelvis
nämndes, att prepositioner i relativa satser alltid ställas sist, liksom i
danskan och norskan : »den, som jag talade om», »som han var Aos»,
hvari-genom sådana ordställningar, som »den, om hvilken de talade», »det sätt,
på hvilket» och dylikt, blifva obehöfliga.
Slutligen anmärktes, att landskapsmålens ordförråd är vida mindre
uppblandadt med främmande beståndsdelar än skriftspråkets. I synnerhet
visade de förre stark obenägenhet mot sådana utländska ord, hvilka i
afseende på betoning och böjning ej foga sig efter svenskans fordringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
