Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igen som en vän. Han måste äta med knif och
gaffel, han måste begagna servett, glas och tallrik,
han måste läsa öfver sina läxor, gå i kyrkan, uttrycka
sig så anständigt, att hans tal föreföll honom fånigt;
hvart han än vände sig, kände han sig bunden till
händer och fötter af civilisationens skrankor och
fjättrar.
Han bar hjältemodigt sina pröfningar i tre
veckors tid, och sedan fann man en dag, att han var
försvunnen. I fyrtioåtta timmar lät fru Douglas,
djupt bedröfvad, söka honom öfverallt; allmänheten
var högeligen bekymrad, man letade efter honom
på alla både möjliga och omöjliga ställen, man
draggade i floden efter hans lik. Tidigt på tredje
morgonen gick Tom Sawyer klokt nog och bökade
bland några gamla tomfat bakom det öfvergifna
slakthuset, och i ett af dem fann han flyktingen.
Huck hade sofvit där; han hade just frukosterat på
några stulna småsaker i matväg och låg nu i allsköns
ro och rökte sin pipa. Han var otvättad, okammad
och klädd i samma gamla paltor, som gjort honom
pittoresk i de dagar, då han var fri och lycklig.
Tom körde ut honom ur fatet, talade om hvilken oro
han förorsakat och uppmanade honom enträget att
gå hem. Hucks ansikte förlorade sin lugna
belåtenhet och antog ett svårmodigt uttryck.
»Tala aldrig om’et, Tom», sade han, »jag har
försökt, men det går rakt inte. Det passar inte för
mig, jag ä’ inte van vid det. Fru Douglas ä’ snäll
och vänlig mot mig, men jag kan inte hålla ut med
allt det där bråket. Hon tvingar mig att stiga opp
samma tid hvar morgon, hon tvingar mig att tvätta
mig, di kammar mig så att di rakt kan kamma sönder
mig, och inte vill hon låta mig sofva i vedbo’n. Så
måste jag ta på mig di där förbaskade kläderna, som
nästan klämmer ihjäl mig; jag vet inte hur det ä’,
men jag tycker mig inte kunna andas i dom, och så ä’
di så rysligt schangtila, att jag hvarken kan sitta eller
ligga eller rulla mig någonstans; jag har inte åkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
