Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ. 17
hvad han yttrar om barnets känslor mot honom i en sär-
skild situation: »Hans goda, tyska ansigte, det deltagande,
med hvilket han sträfvade att gissa grunden till mina tårar,
kommo dem att flyta ännu rikligare: jag skämdes, och jag
kunde icke förstå, huru jag ett ögonblick förut kunnat låta
bli att hålla af Karl Ivanitsch och kunnat finna hans nattrock,
kalott och flugkvast afskyvärda; nu däremot fann jag det
alltsamman så utomordentligt kärt, och om det så var kvasten,
sä förekom den mig som ett klart bevis för hans godhet.»
I ännu högre grad möter detta drag vid teckningen af
hushållerskan, Natalia Savischna. Hon har i sin ungdom
kastat hela sin varma själs kärlek på en af sina medlifegne,
men hennes herre har förbjudit giftermål och bestraffat hennes
kärlek som ett brott. Hon har då i stället kastat den hel
och rik på sitt herrskap, och då hon såsom belöning för sin
trohet får ett fribref, betraktar hon detta såsom en personlig
förolämpning af bittraste slag och söndersliter det. »Då
anade jag icke», säger Tolstoj, »hvad denna gamla kvinna
var för ett sällsynt och härligt väsen. Ej nog med att hon
aldrig nämnde sig själf med ett ord, man skulle tro att hon
häller aldrig hade en tanke till öfvers för sig själf: till den
grad var hennes lif vigdt åt kärlek och själfuppoffring. Jag
hade så vant mig vid hennes oegennyttiga och ömma kärlek
till oss, att jag alls icke tänkte mig att det kunde vara annor-
lunda, lika litet som jag på minsta sätt var henne tacksam
eller någonsin gjorde mig den frågan, om hon nu också själf
var lycklig och till freds.» Hennes väsende träder i synnerhet
fram vid hennes sorg öfver sin matmors död. Gossen själf
sörjer sin moder på det djupaste; då han första gången står
vid hennes lik, svinner han helt och hållet hän i denna sorg.
Skildringen af denna är ett praktstycke af djup analys och
den finaste stämning. Men huru helt absorberad gossen är
af sin sorg och hur äkta den är, är den dock förenad med
medvetenhet. Dörren öppnas, och en ny djätjok inträder
för att halla vakt vid liket. »Det buller som härvid uppstod
väckte mig ur min dvala, och min första tanke var, att efter-
som jag icke grät och den ställning jag intog på stolen alls
icke hade något rörande med sig, kunde djätjoken lätt taga
Larsson, Tolstoj. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
