Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ. 27
icke sina små fötter i de gamla röda skorna, och hur spände
hon icke hvarje muskel i sina kraftiga nakna armar hvar
gång hon gjorde ett kast med skyffeln. Hur lycklig han
kände sig, när hon dä och då tillkastade honom en blick.
Fastän hon då rynkade sina fina ögonbryn, läste han dock
i hennes svarta ögon, att hon var nöjd och att hon kände
sin skönhet.»
Men när det står klart för honom, att han älskar henne,
då råkar han i en svår ställning. Först och främst måste han
enligt sin lyckoteori afstå henne åt Lukaschka. Och därjämte
känner han med styrka det svalg, som finnes mellan honom
och henne. Att göra henne till sin älskarinna skulle vara
något förfärligt — det samma som ett mord. Helt gå in i
hennes värld, det känner han nu med öfverväldigande styrka,
är honom, kulturmänniskan, omöjligt. »Om jag kunde blifva
såsom Lukaschka, stjäla hästar, dricka mig full, sjunga visor,
slå mina medmänniskor ihjäl och krypa igenom hennes fönster
nattetid utan att tänka på hvem jag var och hvarför jag var
här på jorden, så kunde hon och jag förstå hvarandra och
jag blifva lycklig.» Och att försöka föra henne in i sitt lif
och sina åskådningar, det skulle också vara ett brott. »Lik-
som naturen är hon alltid i jämvigt och alltid sig själf. Hur
kan jag begära, att hon skall förstå allt mitt kval och elände ....
Det som pinar mig mest är att jag förstår henne och att hon
aldrig skall förstå mig.» Men lidelsen växer till storm och
sopar bort allt hans tvifvel och tvekan, och med följer hela
hans lyckoteori. Naturväsendet har ändå segrat i honom, och
blott den panteistiska åskådningen står kvar: »Jag känner att
jag icke är beroende af min egen- utan af en högre vilja.
Det är allnaturen själf, som har inblåst denna känsla i mig
och säger: Älska! .... Hvad är själfuppoffring? Prat och
onatur; en maskerad form af stolthet; något man griper till,
emedan man icke vågar se sin olycka i ögonen, ett medel
att jaga afundsjukan på flykten. Hvarför skall man göra godt
och lefva för andra? Hela min själ är ju blott fyld af kärlek
till mig själf och af önskan att älska henne, lefva för henne och
i henne .... Icke jag, utan en vilja som är starkare än jag
leder mitt lif och mina handlingar. Visserligen lider jag, men
jag lefver dock •— förut var jag död.» Ehuru Marjanka är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
