Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 LEO N. TOLSTOJ.
Alexander personligen ingriper och vill leda, bli blott olyckor
följden. Vid Austerlitz är det han, som mot Kutusovs rad
och vilja, själf förd fram af stämningen kring sig, befaller
slaget och vållar nederlaget. Och vid den stora arméns in-
fall i Ryssland åstadkommer han blott förvirring, så länge
han är vid hären. Men då man så får honom att resa till
Moskva, hvilket vansinnigt och omätligt jubel hälsar honom
icke här från befolkningens sida, men detta oförnuftiga jubel
har författarens sympati; det är ett drag af den okända makten,
en yttring af folkanden, ödets närmaste uppenbarelseform,
hvilken skall frälsa Ryssland. Och här har tsaren sin bet) -
’ delse, icke såsom väckare eller ledare, utan blott sasom den
axel, kring hvilken folkanden, denna gang i sin hänförelse,
kan vända sig.
»Alla de som tro sig spela en roll äro blott så mycket
mera beroende i sina handlingar, ju högre de sta i samhället»,
den som trodde sig hålla hela Europa i sin hand, Napoleon,
ej mindre än de andra. Det finnes väl i arbetet ett halft
dussin små porträtter af honom i olika situationer. Men det
är föga af världsherskaren man ser, när man kommer honom
in på lifvet, och intet af legenden. I sin absoluta själfbeun-
dran och sin orubbliga tro pa sig själf blir han medelpunkten
för andras hängifvenhet, beundran och uppoffring, som bära
honom fram, och han spelar med den största säkerhet
och mest naiva själfbelåtenhet sin roll. Sasom alltid haller
Tolstoj honom, genom yttre smådrag, ständigt inför ögonen,
och han uppnår en hög grad af påtaglighet genom sitt sätt
att merendels låta läsaren se genom en af de handlande per-
sonernas ögon. Vi se Napoleon först vid mötet med Alexan-
der i Tilsit. »Nikolais öfvade öga bemärkte, att han icke satt
väl till häst.» De höga allierade räcka hvarandra handen.
»Napoleons leende var tvunget och obehagligt, medan Alexan-
ders var välvilligt och naturligt.» De gå längs trupperna. »Sire,
tillåter ni att jag ger hederslegionens kors till den tappraste
af edra soldater». . . det var den lille Bonaparte som talade,
i det han såg nedifrån rakt upp i ögonen på tsaren ... Alexander
rådgör med öfversten: »Hvem skola vi gifva den åt?»— »At den
ers majestät väljer.» Kejsaren rynkade ovilkorligt ögonbrynen
och tillfogade: »Vi måste dock ge ett svar.» Öfversten låterblic-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
