Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO N. TOLSTOJ.
53
och lefver i dem alla. Och skiftar den olycka åt dem vi
kalla bättie, lycka at de sämre, strör den ut sina håfvor i
blindo, den är blott desto mera omöjlig att förstå; och lifvet
är utan mening.
Men med denna standpunkt, ehuru den beherskar hans
verk, kan Tolstoj ej nöja sig. Sina tvifvel och sina frågor har
han nedlagt i tvänne personligheter, som utgöra den grupp,
hvilken ofvan satts såsom den fjärde och kallats de tänkande!
I dessa tvänne har Tolstoj liksom delat sin egen personlighet;
de ga ftarn genom verket, fram genom dess vimmel af per-
soner och händelser, sökande efter sanning och klarhet, efter
lifvets mening och mål och efter en fast ståndpunkt för sina
handlingar och sitt lif. Det är gossen från »Barndom», ynglin-
gen från »Ungdom», Olénin från »Kosackerna», som här delat sig
i furst Andreas Balkonski och grefve Peter Besukhof. Purst
Andreas är den fasta viljan och det öfverlägsna hufvudet,
som känner sina krafter och brinner af lust att utmärka sig
och göra gagn i världen. Men i sitt första fälttåg lär han
sig snart inse, huru litet som beror af människokraft och
människovilja. Han ser allt lidande och allt elände, som
kriget medför, dessa tusentals människor offrade — hvarför?
För furstliga nycker och diplomatiskt käbbel. Han ser, huru
litet häi förarnes planer forma, huru den fege vinner ära och
den tappre far skam (Puchkin och Nevitsky), han ser, att det
är tillfället, slumpen, ödets oberäkneliga nycker eller hvad
man vill kalla det, som styra det hela utan plan och mening,
och det siar ned hans friska mod och förlamar hans viljekraft,
och nästan sökande döden faller han så godt som dödligt
sarad pa Austerlitz slagfält. Här i dödens skugga går upp
liksom en aning om en förklaring. Halft medvetslös ligger
han och ser upp i den omätligt vida himlen, mörkblå med
små gråaktiga, lätta skyar, och han säger till sig själf: »Hvil-
ken fred och ro! . . . Hur underligt, att jag ej har sett det
förr, detta oändliga djup. Hur jag är lycklig att ändtligen
ha fått ögonen upp därför. Ja allt är tomt, allt är bedrägligt
utom detta! Gud vare lof för denna hvila, för denna ro.»
Napoleon, som han beundrar, stannar med sin svit vid hans
sida och yttrar: »Hvilken skön död!» Men i denna stund
synes hans hjälte liksom allt annat så obetydlig i jämförelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
