Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leo N. Tolstoj. Litterär studie - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o LEO N. TOLSTOJ.
själf, som han hittills förgäfves sökt. Han förstår, »att där är
hjälp för allt i denna värld och att människan lika så visst
aldrig är fullkomligt lycklig och fri i sina handlingar, som hon
är fullkomligt olycklig och bunden, samt att lidandet liksom
friheten har sina gränser: han hade förr lidit lika mycket af
att hafva för trånga balskor på, som han led i sina bara och
ömma fotter.» Det Peter lär af Karatajef är med ett ord
den enkla, enfaldiga tron på Guds försyn, som leder allt, så
att »det faller ingen sparf till jorden utan hans vilja»; och
lefnadens konst är att med ödmjukt och tacksamt sinne
mottaga sin beskärda lott utan motstånd och utan knot, i full
förvissning om att allt sker till det bästa. »Nu förstod han
det oändliga och stora i lifvet, utan att han behöfde filosofi
eller frimureri eller politik eller hela det europeiska lifvet,
nu förstod han det och beundrade dess finaste trådar.»
I »Barndom» suckar Tolstoj efter barnets varma tros- och
känslolif, i »Kosackerna» flyktar han med den sönderreflekte-
rade Olénin ut till det omedelbara naturlifvet, och i »Krig
och fred», den stora epokens stora och lilla historia, finna de
stora händelserna och de stora personligheterna, liksom de
enskilda personligheterna och deras öden blott sin förkla-
ring i den okunnige musjikens enfaldiga tro, hans som är
barnet och naturmänniskan i en person. Kutusof är den ende
verkligt store bland de historiska personligheterna, emedan
han ej spjärnar mot ödet utan låter det ha sin gång och blott
söker gissa dess planer, Karatajef, som, utan att alls tänka,
glad och nöjd finner sig i allt, är störst och lyckligast. Den
enda som skulle kunna täfla med honom är hans lilla hund,
som muntert och gladt än på tre och än på fyra ben jagar
korpar på de hundratals liken under återtåget.
Emellertid visar Peter sig i den lilla epilogen efter sin
räddning ändå icke kunna lefva helt och hållet utan »filosofi
och politik och hela det europeiska lifvet», utan vi finna ho-
nom där i de så kallade decembristernas led. Och den upp-
fattning, till hvilken Tolstoj med så mycken möda nått i sitt
stora verk, är ännu ej för honom gåtans slutliga lösning.
Ännu en gång plöjer han i Anna Karenina människoödenas
vågor, drifven af samma trängtan att i lefvande gestalter söka
ett svar på mänsklighetens problem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
