Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvisan i konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKVISAN I KONSERTSALEN 233
Då går en sakta hviskning allt i den granna rad:
ilvad vill den arma tärnan här i vår hufvudstad?
För bönders hop pä landet kan hon väl synas god,
men att i staden sjunga, det är ett öfvermod.
Det anar icke Visan, hon är ett barn, hon tror
att hennes egen kärlek i hvarje hjärta bor.
Hon fattar mod, hon sjunger, och uti hvarje ton,
liksom på landet fordom, sitt hjärta läggcr hon.
Hon sjunger sina minnen från blåa insjöns strand,
från tysta skogens gömma, från klara källans rand,
hon sjunger sina drömmar från någon stilla dal,
där aftonvinden gungar i björkens krona sval.
Hon andas bergens hälsa, hon härmar vågens dån
och vakans ton om kvällen i skogen långtifrån;
all vårens ljufva fiigring, all sommarns blomsterprakt,
och höstens veka vemod hon i sin sång har lagt.
Vi folk af staden, vana vid baler och kurtis,
vi lyssna med förundran, vi le på gammalt vis;
men hur det är, ett vemod igenom hjärtat går.
Öch hur det är, så smyger i ögat tyst en tår.
Det är ett barndomsminne; den sången hörde vi
i våra oskuldsdagar, ren längesen förbi.
Då lyddes vi till toner från skog och dal och vik;
sen har vårt hjärta hårdnat, vår håg är ej sig lik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
