Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Fridsböner i aftonens lugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som tror i hösten på en vår ännu
och själfva natten med ditt ljus förklarar;
o se, vår himmel mörknar långtifrån,
och stormen ryter vildt, och svärdet mördar;
en vink af dig, och tyst är stormens dån,
och hatets furie med straffadt hån
i vanmakt för din fot din allmakt vördar.
Du mäktiga, du höga, kom till oss
i aftonlugnet på naturens panna!
Släck i din glans den vilda stridens bloss;
du, som välsignar, lär oss ej förbanna!
O låt oss ej med bittra hjärtan stå
i kvällens skönhet, som hvar kulle kröner;
o låt ej hat från våra läppar gå,
när rundtomkring till himmelen den blå
uppstiga hela jordens aftonböner!
Frid i naturen! Frid i hjärtat! Frid
med alla dem, som i det korta lifvet
arbeta, lida här en liten tid
på branta vägar och med målet gifvet!
Om vän, om ovän — fråga icke här,
o mänska, hvem han är, den man du möter,
men fråga blott om han ett hjärta bär
för allt det ädlaste, som lifvet lär,
och allt det eviga, som tid ej nöter.
Frid öfver jorden! Solen sjunker klar,
och mörkrets förlåt mild och sakta skrider
liksom en mur emellan det som var
och det som kommer i de nya tider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
