Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tjänsteanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJÄNSTEANDEN
— Jag går aldrig förbi en kyrkgård om natten utan
att önska mig en spirrtus, sa Krus Erik, men jag kan inte
skaffa mig nån. Så att det är inte lönt, att vi står kvar här
längre, Konstantin.
Han återtog vandringen, men långsamt, liksom i hopp att
bli hejdad.
Lärlingen följde honom inte nu heller. Saken var ju den.
att om det fanns någon i världen, som han riktigt höll av,
så var det Krus Erik. Föräldrarna där hemma var så stränga,
att de varken tålde skratt eller lek. Skomakarn däremot
var full av skämt och historier och så lätt att umgås med,
som om han också vore en sjuttonåring. Och nu, när
Konstantin såg honom stå gammal och sliten borta på vägen,
fick han lust att göra honom en glädje.
Han stötte med foten till en grästorva, så att daggpärlorna
stänkte upp i luften.
— Ser ni. Krus Erik, jag är inte mer rädd för den ena
jordtorvan än för den andra, och om ni bara vill vänta på
mig en stund, så ska ni få vad ni önskar er.
Han hade krängt av sig ränseln och kastat ner den på
vägen, medan han talade. Nu gjorde han ett språng över
landsvägsdiket och muren och stod inne på kyrkogården,
innan Krus Erik hann befalla honom att avstå från
företaget.
Det var också nödvändigt, att alltsammans kom som en
överraskning för mästarn. Krus Erik var lika mån om sina
lärlingar som om sig själv. Han skulle aldrig ha tillåtit
Konstantin att nattetid gå in på en kyrkogård, om han hade
blivit tillfrågad.
Konstantin kunde mycket väl ha samlat in litet mull från
en grav, som hade legat nära kyrkogårdsmuren, men så
ville han inte ha det. Det var inte ofta han var i stånd att
utmärka sig på något sätt, men mod ägde han nog av,
och han hade inte något emot, att Krus Erik skulle lägga
märke till detta.
Han stannade äntligen vid en gravkulle, som låg mittpå
kyrkogården, sparkade upp en torva och grävde sedan med
händerna undan det översta jordlagret.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
