Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAVASTSTJERNAS SISTA SOMMAR
farans och övervåldets tid, skulle han ha försvarat sitt land
i eld, i blod, i frost, i svält.
Han satte sig till arbetet med liv och lust, men tyvärr
var det redan nu långt lidet med sommaren. Visbysäsongen
närmade sig sitt slut. Ångbåtarna var fulla av passagerare,
när de i de stilla sommarkvällarna lämnade hamnen, och
det sades, att paviljongen, där vi åt middag, rätt snart skulle
stängas. Det allmänna uppbrottet oroade Tavaststjema,
påminde honom om att han måste skynda. Brådskan kom och
slöt förbund med hans gamla fiende, omöjligheten att arbeta
långsamt.
Han skrev om nätterna, satt uppe till två och tre utan
att känna trötthet. Då vi råkades om middagarna, skröt han
med att han hade format femton, tjugu strofer, sedan han
sist såg oss. Han var inte längre ivrig att visa vad han hade
skrivit, men första sången fick vi dock höra. Vi blev glada
åt den. Den var alldeles över vår förväntan, klar och kraftig
och full av sprittande liv.
Den sista veckan av augusti var den vackraste på hela
sommaren. Vi kunde inte förstå varför alla människor reste
sin väg, vi kunde inte tro annat, än att det goda vädret
skulle vara länge ännu, och vi beslöt oss för att stanna
några veckor in i september. Tavaststjema var av samma
mening. Han ville inte lämna Visby, förrän Laureatus var
färdig. Hans hustru for till sitt arbete i Berlin, men han
stannade kvar.
Det visade sig emellertid, att de hade haft rätt, som hade
gett sig av i augusti. I och med att september hade ingått,
började en tredagars nordanstorm, som drev all värme så långt
mot söder, att den inte hittade tillbaka mer under den hösten.
Vinden trängde igenom alla väggar, det blev ohyggligt kallt
inomhus, ute kunde man inte vistas för blåstens skull.
Om inte ringmuren hade Varit, som stängde ute det värsta
blåsvädret, så skulle vi knappast ha kunnat streta oss fram
till paviljongen.
Men storm och regn, det var Tavaststj ernås väder, och i
denna otrevnad var det han, som höll modet uppe på oss
alla tre.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
