Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Mathilda Wrede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I samma ögonblick, som hon vidrör honom, studsar
mannen, som ligger där med bojor om både händer och fötter, upp
från golvet och står upprätt liksom genom ett under. Hon
häpnar över hans utomordentliga vighet och snabbhet, och
hon häpnar än mer över honom själv, sådan han nu står
inför henne. Han är den största karl, som hon någonsin
har sett, en riktig jätte, men så välvuxen, att hon tycker
honom vara själva urbilden för en människa. Hans ansikte
är lika skönt som allt annat på honom, och hans hållning
är som en furstes.
Den besökande hade ovillkorligen dragit sig ett steg
tillbaka, när han så plötsligt for upp från golvet. I själva verket
har hon fullt skäl att bli rädd, för rövarns ansiktsuttryck
är mer än hotande. Han ser ut som en man, vars tålamod
blivit prövat till det yttersta och som nu vid minsta
anledning är färdig att lyfta sina fängslade händer till ett slag,
som skulle falla tillräckligt tungt för att döda vem helst,
som drabbades av det.
Han har genast uppfattat, att han har skrämt henne, och
han ler ett föraktfullt leende.
— Vad är ni för en? säger han med en min, som om han
talade till en krypande myra på skogsstigen.
Hon nämner sitt namn, och hon upprepar, att hon kommer
till honom med hälsningar. Hon är ond på sig själv, därför
att hon märker, att hon talar i en betryckt ton. Hon har
dock redan övervunnit det första, ögonblickliga intrycket
av rädsla. Det hon nu känner är en nedslående hopplöshet.
Hon tycker, att hon har kommit in i buren till ett skönt
skogens djur, som hon inte känner sig i stånd att tämja och
behärska.
Rövarn bryr sig allt fortfarande inte om hennes
hälsningar, men han fäster sig vid hennes namn.
— Mathilda Wrede, säger han. Då är ni kanske släkt med
generaln i Vasa?
— Min far var general och guvernör i Vasa. Kände
Halonen honom? Han är död nu.
Den stora, ståtliga fången mäter henne med ett
ringaktande ögonkast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
