Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland på tröskeln till det 20:de seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korporationens verkliga utvalde. Den andra finnes endast i
reserv för den händelse, att den förste af någon anledning icke
skulle kunna bli stadfästad. Detta allt är mycket bra bekant
för enhvar, som befattar sig med valen i städerna, och äfven
för hvarje jurist; men denna detalj var obekant för kejsaren,
som första gången hade att afgöra en sådan fråga. Det
borde varit föredragarens, inrikesministerns oafvisliga skyldighet
att förklara denna sak för monarken. Emellertid förde han
honom medvetet bakom ljuset, och Leljanoff blef stadfästad
på den grund, att han fått flere röster än Puschkin.
Ministern hoppades, att Leljanoff skulle afsäga sig befattningen,
och då skulle han ha utsett sin kandidat till platsen. Denna
beräkning slog emellertid icke in, Leljanoff mottog uppdraget,
och hela intrigen befanns anordnad i onödan. Men detta
minskar ej vederbörandes fel: detta var ett uppenbart och
fräckt bedrägeri. Icke desto mindre förblef den minister, som
gjort sig skyldig därtill, lugnt kvar på sin post.
De höga ämbetsmännen slogo sig nu löst. De märkte,
att de hade fritt spelrum att göra, hvad de behagade, och
begagnade sig däraf för sina syften. Den ena efter den
andra framträdde med de mest absurda och om okunnighet
vittnande förslag och promemorior, i hvilka enhvar under
skenet af att vilja förhärliga själfhärskaremakten försökte rycka
till sig en större eller mindre del däraf. Chefen för kejsarens
böneskriftskansli, Sipjagin, (numera inrikesminister) framlade ett
förslag, som lämnade Manaseins tidigare nämnda långt bakom
sig. Han sökte bevisa, att den ryska själfhärskaremaktens
väsen ligger däri, att kejsaren måste ha möjlighet att själf
afgöra alla ärenden och att utgöra en tillflykt för alla
förtryckta, ty endast för honom har folket ett obegränsadt
förtroende. På grund häraf föreslog han, att chefen för
böneskriftskansliet skulle ha rätt att mottaga alla böneskrifter såväl
rörande enskilda angelägenheter som rörande ärenden, hvilka
förekomme till behandling i samtliga administrativa verk och
domstolar, och att afgöra dem förmedelst personlig
föredragning för monarken i öfverensstämmelse med dennes vilja.
Ögonskenligen ville D. Sipjagin under själfhärskaremaktens firma
själf bli en liten autokrat; ty enhvar vet att frågor, som bero
af personliga föredragningar, vanligen afgöras enligt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
