Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
cirkeln, där det var ständig natt under flere veckors tid,
berättade mig, att han under den vinter, då han vistades
därstädes, fann sig nödsakad att kasta sig i en släde,
förspänd med renar, och i full fart åka fram i bygden, backe
upp och backe ned, för att rädda sitt förstånd. Han
stannade också ej mer än en vinter, utan lemnade sin plats
och flyttade söderut, därför att hans läkare sade honom, att
han skulle blifva vansinnig, om han ännu en gång
till-bragte den mörka årstiden däruppe.
När man pröfvat på en svensk vinter, börjar man
förstå den nordiska mytologien och fatta anledningen,
hvar-för forntidens nordbor föreställde sig världen skapad af
mörker, mist, dimma och kalla dunster.
I hela Skandinavien är julen en tid af särskild
betydelse och af hjärtlig glädje, ty huru långa än nätterna,
huru mörka än dagarna äro, vet en hvar, att det värsta
nu är öfver, samt att solen har nått sin yttersta gräns i
söder och anträdt återfärden till norden — långsamt, ack,
mycket långsamt till en början; men om ock hennes gång
är långsam, så är dock ansigtet vändt emot oss, och det
går säkert framåt. Dagarna förlängas kanske blott med
en bråkdel af en minut, — men de förlängas i alla fall.
Hvarje dag ger oss åtminstone några sekunders vinst.
Hoppet vaknar inom oss, och om äfven kölden blir strängare,
i samma mån dagen blir längre, såsom det heter i ett
gammalt ordspråk, så sjunga dock vårens fåglar allaredan
i våra hjärtan.
Intet under således, att de gamla hedningarne i
norden firade julen af hjärtans grund, eller att deras ättlingar
hängifva sig åt julhelgens festligheter med en uppsluppen
glädje, som söderns bebyggare ej känna.
Under hela hösten och vintern 1888—1884 väntade
jag på den starka köld, hvilken vi allmänneligen antaga*
såsom oskiljaktig från Sverige. Men November gick till
ända i dimma, fuktighet och duggregn; intet spår af snö
eller is i Stockholm.
Den 3 och 4 December fingo vi snöglopp, men snön
smälte snart och gröngräset visade sig ånyo. Därpå blef
det mulet och fuktigt i luften med alltjämt fortfarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
