Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturligtvis gäller allt detta uteslutande karlar. Det
värsta ord, som fruntimmer begagna, är »jo, pytt», hvilket
motsvarar vårt pshaw (bak). Detta ord slunga de stundom
med en grimas mot hvarandra, men bruka det mycket
sällan i herrars närvaro.
Innan jag slutar detta kapitel om svenska uttryck,
vill jag meddela två svar, gifna af personer inom de lägre
klasserna, svar, som, ehuru förskrifvande sig från en
längesedan gången tid, bibehållit sig i mitt minne under det
att många uttryck från folk af vida större bildning alldeles
försvunnit därur.
I Gröteborg knackade en gång två dalkullor på min dörr.
De öppnade sin målade kramlåda och visade några vackra
hårflätningar: urkedjor, armband, halsband och dylikt mera.
Jag köpte några stycken och gaf dem i liqvid en sedel,
som de icke kunde vexla. Som jag för tillfället var strängt
sysselsatt, sade jag, antagligen något otåligt: »spring och
vexla.»
»Ja», skrattade en af kickorna, som hon kilade ut ur
rummet, »jag skali springa som en plockad höna.»
Hur smakade icke denna flickas svar af ladugården i
hennes, hem långt borta i Dalarne! Det har roat mig, hvar
gång jag efteråt kommit ihåg det.
Det andra svaret fick jag en qväll i en aflägsen svensk
skogsbygd. Jag satt vid dörren till en bondstuga och
betraktade afton rodnaden, som småningom förbleknade långt
borta på himlen bakom de skogklädda bergen. På
sluttningen midt emot mig fanns en af rödd skogsvidd,
öfver-sållad af hundratals stubbar. Marken var svart, och de
gamla, hvitnade stubbarna sågo bleka och spöklika ut i
den tilltagande skymningen. En liten flicka af omkring
tolf års ålder stod bredvid mig.
»Se, Selma», sade jag och pekade på de otaliga
stubbarna. »Tänk, om alla de där vore spöken och allihop
komme inpå dig.»
»Ah», svarade flickan med ett småleende, »om de vore
så många, skulle jag vänja mig vid dem och inte bli det
ringaste rädd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
