Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
räknat, gemensamma med sina kusiner svenskarne. Yi
välkomna alla kristligt sinnade personer, som trösta på sig
själfva ock hjälpa sig själfva, till lifvets väldiga strid på
denna stora nya kontinent, där, med lika rättigheter för
alla, ärligt arbete får sin säkraste och hästa belöning. Yi
välkomna dem alla att här dela vår rika arfslott, och såsom
en skald från Maine har sagt, få
»Lika röst, när lagar stiftas;
likars dom, när rätt det skiftas;
landtmans hem af ringa mått,
heligt dock, som kungens slott.»
Låt oss likväl aldrig glömma, att det icke finnes något
folk, åt hvilket vi hafva att egna en varmare
välkomsthels-ning, intet, som ger oss bättre medborgare i vår stora
republik än Sveriges söner och döttrar.
Jag kan icke af sluta denna bok utan att särskildt
omnämna en man, som rättvist förtjenade det stolta namnet
»den store svensk-amerikanaren».
Yi, som tillhöra den nuvarande generationen, kunna
aldrig glömma händelserna under det stora kriget, denna
jättekamp, som under fyra år rasade på vår kontinent. Yi
kunna aldrig glömma våra lysande segerdagar, vi kunna
aldrig förgäta våra nederlags och olyckors mörka och dystra
tider, då allt, som var kärt och heligt för oss, såsom nation,
tycktes sväfva ovisst i vågskålen. Skola vi någonsin glömma
den minnesvärda morgonen, då rebellernas skepp Merrimac
ångade ut från Norfolks hamn och med sin bog af järn
slog ned på vårt försvars »trämurar», som lågo för ankar
vid Hampton Eoads? Huru grymt borrade icke detta
järn-klädda vidunder våra ståtliga skepp i sank, medan skotten
från våra kanoner studsade tillbaka från dess
pansarskrud, oskadliga som hagelkorn! Huru ärofullt gick ej det
goda skeppet Cumberland till botten, med stjärnor och
strimmor ännu svajande från masttoppen och med
trehundra odödliga ombord, hvilka fyrade af den sista bredsidan,
just som hafvets vågor trängde in genom kanonmynningarna!
Och se’n hvilken öfverraskning, då denna nyhet
blixtsnabbt flög öfver landet: »Merrimac har kommit ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
