Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kriget utan svärdsslag - XXIV. Stupstockarna vid Rödö färja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
SAXON: UNDER FREDSBANÉR E T
»Jaså, Emfred», sade Karl och gick emot henne.
»Isak skall bli glad nu. Han har väntat på dig.»
»Jag får då tala vid honom, fastän jag blivit
försenad?»
»Ja, det får du visst. Jag vill blott innan du går
in till honom omtala något, som han själv nog ej skulle
säga: han har till mig lemnat ett i laga ordning uppsatt
testamente, varigenom han skänker dig all sin egendom
till evärderligt arv och ägo.»
En imma drog över hennes ögon. Hon blev så varm
om hjärtat. Icke för att han givit henne denna stora
gåva — hon hade alltid haft så ringa behov och numera
voro dessa mindre än någonsin — utan för att han
tänkt på henne så in i det sista. Genom Karls
bemed-ling hade hon fått tala vid Isak tre gånger under
fängelsetiden, och dessa stunder och den i dag var vad
livet givit henne av blitt solsken, som skulle falla över
hennes stilla, ensamma väg, där hon vandrade fram,
betraktande sig som hans änka.
Tiden gick och gick, men fru Karin hördes ej av.
Slutligen kom lagmannen in till Karl och sade, att det
ej gick ar att dröja längre med affärden till
avrätts-platsen.
Det var intet annat att göra än att fara. Ännu fans
dock hopp. Rahm skulle avrättas sist.
De dödsdömde fördes av soldater, undantagandes
Rahm, som fick åka i samma kärra som Karl.
»Var är dansken — Torjus?» frågade någon nere
bland åskådarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
