Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifsbilder och drömmar - Vid Drachenfels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID DRACHENFELS
309
»Förlåt, min herre», sade hon, »att jag glömmer
tacka er. Men jag blev så glad. Tack så ofantligt
mycket!... Wilhelm!» ropade hon därpå och tillade
förklarande: »Det är min man, som sprang åt ett annat håll
för att söka. Vi hLevo så överväldigade av utsikten, att
vi glömde alt omkring oss. Och då gav sig Ännchen ut
på egen hand».
Mannen kom nu. Han tackade, presentation följde,
och med den öppenhet och hjärtlighet, som
karaktäriserar tyskarne, var bekantskapen snart gjord. Han var
läkare från Nordtyskland och begagnade sina
sommarferier till en Rhentur.
»Ni är inte tysk, hör jag», sade han.
»Nej, svensk», svarade jag.
Ännchen hade gått med sin ena hand i min, och
den andra i moderns. Nu släpte hon plötsligt min hand,
sprang till modern och fattade henne i kjolen med ett
omisstydbart uttryck av förskräckelse.
>Vad nu?» utbrast jag. I detsamma såg jag på den
unga frun. Hon rodnade starkt och mannen såg
förlägen ut.
»Den lilla», svarade han, leende, sedan han inom
kort återhämtat sig, »gav er ett bevis för, huru
traditioner kunna hänga i».
Jag skakade förundrad på huvudet.
»Barnets förskräckelse för er är ett minne från edra
landsmäns deltagande i trettioåriga kriget...»
»Folkets dom», avbröt jag både för att skingra
förlägenheten och för att få päga vad jag tänkte. »Det
svenska namnet sölades då så förfärligt i blod, att
minnet därav ännu skrämmer t. o. m. småbarnen. Huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
