- Project Runeberg -  En uppkomling : Berättelse från kustlandet /
37

(1898) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

37

och kom de klumpiga kvickheterna att dö bort
på läppar, som ej vågade slunga fram dem. Det
var nog inte osannt hvad han sade, kolportören
på trappan; det fanns ju ett lif efter detta och
den, som ej ställde sig väl med gud fader i tid,
fick kanske bittert ångra sin försumlighet.

Nyfikenheten, den känsla, som förmått de flesta
kvinnorna att samlas utanför skolhuset för att se
den obekante och sedan åter gå hem, förbyttes i
tröstlöshet och hoppet om försoning för så billigt
pris som en timmes uppmärksamhet, hvars rätta
halt ingen till på köpet kunde kontrollera, gjorde
dem böjda att antaga hans inbjudning. Drängarna,
hvilka endast infunnit sig för att träffa töserna
och på afstånd nojsa litet med läsarprästen, blefvo
förvånade, när de sågo kvinnfolken den ena efter
den andra skyggt ila förbi Mörk och försvinna i
skolsalen. De sista, som stodo för långt bort att
ses från dörren, hvisslade ett par gånger ogillande,
men ej en muskel rördes i predikantens ansikte
och denna stelhet gjorde långt större verkan än
skällsord och tillvitelser förmått åstadkomma.

— Ja inte bli vi omvända i brådhast, utropade
en ungdomlig röst — å eftersom jäntorna å
kvinfolken gått in, så kan vi gärna göra de’ me’.

Mörk nickade vänligt åt talaren, hvars
anletsdrag han blott otydligt urskilde midt i klungan.
Han förstod mycket väl, att de hällre
underkastade sig en timmes tråkigt stillasittande på de
obekväma skolbänkarne, än att flickorna sedan skulle
få kalla dem rädda för kolportören. Men han
var nöjd med sin skenbara seger och log
uppmuntrande, då de med tunga steg och trotsig
hållning stöflade förbi honom. Från sin plats
vid dörren tog han en sista öfverblick af salen,
där ungefär hundrafemtio personer, till största delen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 4 17:07:45 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppkomling/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free