Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
men alla visste ju, att han var en inbiten lögnare;
madam Olsson sade det ständigt, och därför
unnade man honom gärna en liten upptuktelse då
och då. Johansson hade nyss gifvit honom den
sedvanliga aftonportionen och kände sig ofantligt
välmående efter den gymnastiken.
Och så nöjd han var sedan, nöjd med sig
själf naturligtvis. Han hade sedan en tid
tillbaka nästan börjat tycka synd om den
beskedlige gud fader, som en någorlunda klyftig karl
med lätthet drog vid näsan. Men han var en
snäll gud, som hjälpte de sina, gjorde dem
ekonomiskt oberoende och ansedda samt skänkte dem
en öfverlägsen sinnesfrid. Det var förstås sannt,
att gud å sin sida fordrade litet igen, men det
var just ingenting att tala om, det gaf Johansson
gärna, ty det höjde honom i egna och andras
ögon.
Johansson kastade en half blick öfver axeln,
han hörde steg bakom sig och en röst, som lent
sade.
— Ja farväl då, dyra syster, farväl!
Strax därefter stod Mörk bredvid honom och
lade lätt sin hand på hans arm.
— Du ä’ lycklig du, broder, som äger en
maka så stark i herrans fruktan.
Johansson brummade några ord, som skulle
föreställa ett instämmande.
— Ackl fortsatte Mörk salvelsefullt — alla
ä icke som hon, många falla ifrån å öfvergifva
herren sin gud.
— De’ kommer andra i stället, menade
handelsmannen tryggt.
— Visserligen, visserligen, men en beklaglig
ljumhet har smugit sig in i församlingen.
Åh fattigt, nu ä de’ väl ingen fara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
