Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Han var krossad, tryckt till marken, det var
ej Johannes Mörk, som stod där ute på rike
Lundbergs raåggärde, det var torpar Anderssons Johan,
som åter igen sprungit efter en fantom och
mottagit det rättvisa straffet för sitt öfvermod.
Han hörde ett svagt, entonigt brus på afstånd
och lämnade mekaniskt sin plats för att se hvad
det hvar, som porlade och brusade där borta. Jaså,
Tvärmoraån med sina grumliga, jordblandade
böljor ... ha ha ha, Tvärmoraån, smutsränniln,
dit han hörde, ur hvilken han aldrig skulle lyckas
höja sig.
— Jag reser min väg, yttrade han högt Sitt
nederlag kunde han möjligtvis bära, eftersom han
måste det, men Johanssons speglosor, doktorns
sarkasmer, madam Olssons deltagande och alla de
andras tysta, spörjande undran, det blefve för
mycket. — Ja, jag reser min väg.
— Hvarthän tänker I resa, Mörk?
Han såg upp och mötte Marias frågande blick.
— Till främmande land sade han sakta — jag
går ut som missionär bland hedningarne i Afrika.
Hon höjde föraktfullt på axlarne åt hans
hopplösa undergifvenhet.
— Nu talar I som ett trilsket barn.
— Men jag reser likväl.
— Ivill då inte bli riksdagsman här?
Han spratt till och såg förvånad på henne.
Hur hade hon lyckats utforska hans innersta tanke,
denna tanke, som han icke ens vågade fullfölja
till slutet annat än i ensamheten. En sekund
lifvade påminnelsen därom upp honom, men så
kom hans nedslagenhet åter.
— Nu lär det ändå inte gå för sej, sade han
trött.
— Å om de’ dock går, hva’ säjer I då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
