Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Land- och sjöresor under medeltiden - 5. Indiens skatter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först senare kom den likväl mindre värderade så kallade
malabarkanelen i handeln.
De hittills nämda kryddorna hemtades nästan allesammans på
Främre Indiens malabariska kust eller från dess närmaste granskap,
men de två ännu återstående, som vi nu skola nämna, förde längre
bort till den yttersta östern af den då kända verlden.
Af muskotträdet kommo i handeln icke blott sjelfva
fruktkärnorna eller nötterna, utan äfven dessa frukters fröhyllen, i
medeltiden kallade mazis, af oss mycket oriktigt muskottb1omma.
Moderväxten, nu vidt spridd, fans vid tiden för upptäckten af
sjövägen till Indien blott på de små öarna i Bandagruppen, hvilka
ha nötterna att tacka för sin geografiska ryktbarhet. Ännu mindre
var området för kryddnejlikornas utbredning, hvilka fås af
nejlikemyrten; detta träd växte nämligen, innan holländarne
förflyttade det till andra håll, blott på fem små övulkaner utanför
kusten af Dsjilolo eller Halmahera.
Slutligen måste vi nämna några ord om sockret, som i den
senare medeltiden sedan länge icke varit ett uteslutande
österländskt alster, ty i början af fjortonde århundradet odlades
sockerröret redan på Bodos, Morea, Malta och Sicilia, ja, det talas äfven
om socker från södra Spanien, i synnerhet från Granada och
Malaga. Det bästa sockret, kristalliseradt i käk- eller toppform, kunde
endast fås från Egypten och kallades derför babyloniskt, det vill
säga socker från Gamla Kairo, som i medeltidens geografi
besynnerligtvis bar namnet Babylon.
Genom arabiska läkarböcker hade vesterlandet blifvit bekant med
ett antal värderade läkemedel, som blott kunde fås från levanten.
Inskränkande oss till de oftast omtalade, nämna vi först
tamarinderna, frukten af tamarindus indica, som är spridd
öfver södra Asien och det tropiska Afrika. Kassiamergen, i
medeltidens handel kallad cassia fistola, som bildar sig i
rörkassians fruktrum, kunde blott erhållas från Ostindien eller Kina.
Ett beslägtadt läkemedel, bladen af sennabusken, har deremot
sitt hem i östra Afrika, Asa foetida (dyfvelsträck), det vill
säga den illaluktande mjölksaften af roten af ferula asa foetida,
kom från Iran, och det antingen öfver Korasan från Hindukusj och
Afganistan eller från Dizful och Laristan vid Persiska vikens kust.
Rabarbern, som hörde till de omtycktaste läkemedlen i
medeltiden, nämnes redan af den helige Isidorus med sitt nu varande
namn (rheum barbarum). Fransiskanen Ruijsbroek, Louis den
heliges sändebud, såg i Karakorum, sommarresidenset för kanen
öfver Gyllene horden, huru mongoliska läkare med framgång
föreskrefvo rabarbersaft för en af storkanens sjuka gemåler, och Marco
Polo försummar icke att omtala det eftersökta läkemedlets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
