Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Upptäckten af norra och södra polarlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på nytt tillbakaträngd af isen, försökte han från olika håll att gå
framåt mot sydpolen, men kunde blott komma till 71° s. br. Han
for rundt omkring polen, men fann ingenstädes det af geograferne
förmodade fastlandet, utan blott ögrupper. Med gripande ord
skildrar Cooks följeslagare Georg Forster dödsstelheten i denna
trakt, som höljes af en evig snö och, liksom belastad med
naturens förbannelse, dystert svepes i eviga dimmor. Men fyrtio år
förflöto, innan någon upptäckare åter vågade sig till dessa nejder.
Genom en händelse upptäckte 1819 den engelske kaptenen
William Smith på sin färd omkring Cap Horn, hvilken han
förlade till möjligast sydliga breddgrader för att bättre undgå
stormarna, New-Southshetland, till hvars utforskande den engelska
regeringen året derpå utsände kapten Barnfield. Denne fann
ingenting annat än vilda, öde klippor, på hvilka millioner
sjöfåglar och otympliga pingviner bygde sina bon. Men hafvet var
uppfyldt af trandjur af alla slag, så att hval- och sälfångare
derstädes gjorde rikt byte och flitigt uppsökte dessa trakter. Genom
kapten Bellinghausen, som ryska regeringen 1819—1821 utsände
för att utforska Söderhafvet och södra polarhafvet, erfor man,
att New-Southshetland icke vore ett fastland, utan en ögrupp;
han framträngde dock på intet ställe utöfver 70° s. br. Under
de följande årens lopp upptäcktes ännu flere öar. Större resultat
än alla andra sjöfärder hade de båda expeditioner, som
engelsmännen och nordamerikanerne 1839 afsände. De senare skickade
under löjtnant Wilke en eskader af tre fartyg till Söderhafvet;
han återfann de redan förut varseblifha kusterna och trodde sig
under sin åt sydvest styrda färd se framför sig ett
sammanhängande, större landområde, som dock den framför lägrade isen
nekade honom att närmare undersöka. Men ojemförligt vigtigare
voro de upptäckter, som engelsmännen gjorde under James Ross,
den erfarnaste och mest bepröfvade polarfarare på sin tid. Denne,
hvilken vi redan förut lärt känna som upptäckare af den
magnetiska nordpolen, framträngde med sin följeslagare, kapten Crozier
på de sedermera i norra polarhafvet under Franklins expedition
förolyckade fartygen Erebus och Terror längre söder ut än någon
annan sjöfarare. Ändamålet med resan var att upptäcka det södra
polarlandet och uppsöka den magnetiska sydpolen.
Ross hade utlupit den 19 september 1839, fortsatt sina
magnetiska iakttagelser genom södra Atlantiska hafvet, öfverskred den
1 januari 1841 polcirkeln och fann den 11 i samma månad en
med höga berg betäckt kust. Han kom till ett isfritt vatten,
som tillät honom att följa den åt söder sig sträckande kusten, af
honom kallad Victorialand, ända till 77:e breddgraden, der han
varseblef två till 3 000—4 000 meters höjd uppstigande vulkaner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
