Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne. Efter hvila och sömn hoppades man att
nerv-skakningen skalle gå öfver.
Detta hopp visade sig emellertid vara en
miss-»
räkning. Den Elisabet, som steg upp och klädde sig,
kysste sina färäldrar och gick till de dagliga
små-bestyren, var icke riktigt densamma som förut. Ehuru
hon icke var särdeles liflig till lynnet, hade hon
alltid haft en glad, vaken blick i sina mörkblå ögon,
och det fina, barnsliga ansigtet hade egt en prägel
af ungdomlig bekymmerslöshet, men nu gick hon der
frånvarande och tystare än vanligt, spratt till
nervöst vid hvarje buller och föll ibland i gråt utan
minsta anledning. Man väntade dag från dag, att
denna nervositet skulle gå öfver, men förgäfves. Den
tycktes icke vilja lemna henne.
Modern bad henne innerligt att inte gå och
grubbla. Hon kunde ju rent af bli sjuk. Fadern
talade förstånd med henne. Det var ju klart, att
karlen skulle vara i ett ursinnigt tillstånd, då han
ertappades, och i sådant folks mun ligga ju hotelser
och grofva ord till reds vid minsta anledning.
Derfor var det ju så mycket naturligare, att han nu
skulle slunga fram något sådant. Men att fästa minsta
vigt vid det var mer än barnsligt, till som mannen
icke var nykter. Han var det verkligen inte. Kunde
hon vara så enfaldig och tro, att han ens skulle
känna igen henne, sedan han sluppit ut ur fängelset
efter ett år eller så?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
