Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Åh, så farligt är det väl inte», förklarade Hans
Berg, som var verkgesäll hos Wiedeman och dennes
högt betrodde man, åt hvars redbarhet och
påpasslighet mästaren kunde anförtro hvad som helst, men
som just icke hörde till de qvicktänkte, knappt till
dem som hade något vanligt godt förstånd. God
arbetare var han dock och alltid på sin post i verket
samt mån om mästarens fördel. Han höll efter de
öfriga gesällerna, men brydde sig aldrig om sitt eget
bästa.
»Det är han för dum till», sade gesällerna.
»Han är samvetsgrann», sade mästaren, och denne
skulle nog icke haft något emot att taga honom till
måg och kompanjon, om blott Märta hade kunnat
förmå sig att tycka litet om honom, men det syntes
vara omöjligt. Hon var vänlig mot den beskedlige
verkgesällen, men längre kom det icke, och då fadern
talade för honom, förklarade Märta med mycken
bestämdhet, att alla försök i den vägen vore utan
ändamål. Hon kunde aldrig komma att älska den dumme
tölpen.
»Älska!» utropade fadern då och såg både
förvånad och förargad ut. »Akta dig, Märta, att jag inte
böjer din styfva nacke. Ett barn skall väl vara
faderns vilja underdånig.»
Men då såg Märta med sina vackra ögon så
skälmskt och frimodigt på den vredgade fadern, att
han brummande gick sin väg och lät henne vara i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
