Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till Gustaf Wasas minne. Tal vid Utmeland i Mora den 29 september 1860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till för svenska folket att kämpa med döden, men dock blifva vid
lif, de kunna icke spana, att detta har kunnat ske genom något
annat medel. Hela Sveriges framtid, dess sista hopp gömdes en
gång i Utmelands källarhvalf, det kunde hafva förgåtts derstädes,
men att det icke förgicks utan räddades just der, fördenskull har
den platsen blifvit vald att förvara minnesvården. — Den är dock
i dessa nejder ej ensam om minnets ära. Nära härintill ifrån Mora
strand gick befrielsen ut[1].
Men först i sista timman. Det profvet var Gustaf Wasa
förelagdt, att bringas till undergångens yttersta gräns, förrän hoppets
gnista tändes. Han talar på Mora strand, men ingen hand lyftes
att stå honom bi. Då flyr han till de yttersta obygder. Försöket
var gjordt att väcka den svenska frihetens ande, men detta försök
var misslyckadt. Föreställe man sig honom nu, då han irrar
omkring i ödemarken ibland björnarnes iden och tänker på sin
ungdoms krossade lycka och på ett förloradt fädernesland. Hvaraf han
lefde under dessa dagar i skogen under kallaste vintern, det vet
Gud allena. Men under den tiden mognar det frö, som såddes när
han talade på Mora strand. Nya skildringar af tyranniets hela
gräslighet hade kommit till Dalarne[2]. Då träffas han slutligen långt
bort vid Sälens by i Transtrands socken af skidlöpare ifrån Mora[3],
de der sökte honom med bud, att nu voro Dalkarlarne redo, de
hade besinnat sig. Men om desse sändningabud icke hade träffat
honom, om de hade kommit försent eller om de hade omfarits med
honom, då hade Gustaf varit borta utom Sveriges gräns: ho vet om
han sedan kunnat återvända? Här var ögonblicket, då Sveriges öde
vände sig.
Detta, att Dalarnes män voro de förste, som följde Gustaf Erikson,
detta ställer Dalarnes land och folk i ett eget förhållande till
Gustaf Wasas minne. Ibland Sveriges bygder är ingen så nära
förbunden med detta minne som Dalarne. Och förbindelsen blifver
blott ännu närmare genom den motsats, som eger rum emellan
Gustaf Erikson och Dalkarlarne samt Konung Gustaf och samma
folk. Här, hvarest grunden lades för Gustafs thron och för
Sveriges lycka, blef sedermera ofredens härd der upprorsandar svärmade.
Dalkarlen, otålig för förtryck, var också otålig för ordning; stolt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
