Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stenman vände henne föraktligt ryggen. – Hon
har inte mera folkvett än vår ko, – sade hon.
Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen
äfver Hannas uppförande. – Om du skulle gått
hit en afton, när här ingen varit, – sade hon
försigtigt.
– Också du, min Brutus! – log Hanna,
som den friska blåsten och tanken på det nya
nöjet gjort glad och lätt till mods. – Bevisa
mig, att jag gör något orätt, och jag slutar strax.
Jag tycker tvärtom att ni borde vara mig
tacksamma för det extra nöje mina „borgare” komma
att bereda eder.
Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På
afstånd sågs Jennny Stenman skära de sirligaste
ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin lyceister,
som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon
koketterade under luggen, och den lilla insnörda,
näpna figuren förde sig så behagfullt och graciöst,
att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha
sett en vackrare docka. När hon tröttnade,
hvilket ofta hände, täflade de om att få skjuta henne
på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga skrik
af rädsla hvar gång kälken i svängningarna
slingrade för mycket eller när de i sin vilda fart höllo
på att köra öfver någon. Men hon njöt på samma
gång af att vara så helt i sin körsvens våld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
