Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Ja, skäl! Kanske det, att han en gång
djerfts kasta en slängkyss åt henne.
Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt
röda flammor upp på Jennys kinder.
– Söta Bella, nog blefve lifvet upp och
nedvändt, om menniskorna alltid finge lägga sina
tycken i öppen dag.
– Det blefve åtminstone ärligare, – sade
Bella, som hade en obestämd känsla af att det
låg mycken oärlighet bakom det angenäma
sällskapslifvet.
– Det tjenar till ingenting att tvista om den
här saken, – sade Jenny i stött ton. – Bella
tycks vilja kasta öfver bord allt hvad som hör till
god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej, att
du derigenom kommer att förbättra verlden och
menniskorna . . . hvarken du eller Hanna Rappe.
De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten
ton, men Bella gaf ej akt derpå. Hon såg Hanna
närma sig dem med skridskorna i handen. Det
låg ej spår af ovilja i Hannas öppna blick, då
hon räckte Jenny handen, sägande: – förlåt mig,
jag väger ej alltid mina ord!
Jenny mumlade något, som ingen hörde och
skyndade hemåt före de andra.
Bella upphann henne. – Var ej ledsen, Jenny,
– bad hon vänligt, – jag har ej velat såra dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
