Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra afbrott, än de sedvanliga månadslofven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bella gladt, och en ström af värme skjöt igenom
henne oaktadt kölden.
Hanna rodnade. – Den stackarn stod här
och snyftade så bittert och hans små öron voro
alldeles hvita. Seså, unge, – sade hon med
myndig ton, – gråt ej mera, utan gå hem och bed
mamma ännu en gång gnida dina öron med snö.
Pojken, som kunde vara sex år, gret än
värre. – Jag hittar inga hem! – snyftade han
och såg så hjelplös ut, att Hanna måste sätta sig
ned, smeka hans hår och torka hans små
förgråtna ögon.
– Kom hem med mig, – föreslog Bella,
– vi ska’ sköta om dig och ta reda på hvar
du bor. Hanna, kom med!
Hanna kunde ej motstå frestelsen. Hon såg
Bella sätta sin ylleväst utanpå gossens tunna
ostoppade jacka, taga honom i handen och leda
honom hem till sig. Hon gick med, utan att
hon visste hvarför, men hon trodde det vara för
gossens skull.
Der hemma gaf Bella honom varm mjölk
och hvetebröd och hans sorg dunstade bort innan
en timme gått om. Begge flickorna sutto bredvid
honom. Bella hade tvättat hans ansigte och
händer, och Hanna höll på att flytta knapparne
i Lulles en gammal paletå, som gossen skulle få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
