Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad över sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Julisolen brände klar och het den trånga
kammare, der Hanna Rappe satt lutad över sitt
arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla
dotter. Hennes blickar flögo längtansfullt ut genom
det lilla fönstret till den aflägsna skogen, der hon
så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade, och
hon kunde icke medföra symaskinen till skogen.
Tankarne arbetade ostörda. I dag var det
två månader, sedan hon lemnade skolan och
kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren
döende. Hon fick icke göra annat för henne,
än sakta smeka den matta handen, jemka om
kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten.
Och dock mottog hon så oändligt mycket under
dessa korta ögonblick: den sista glöden af en
kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat
under lifvets kyla. Hennes mor var sig så olik,
– o, huru ljuf hon var! Den trötta blicken följde
henne, hvar hon gick i rummet, den talade om
hennes kärlek, den bad om förlåtelse. Och Hanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
