Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad över sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Tyst, Bertha, inte säga „Herre Gud”, –
sade Bella allvarsamt. – Du har ju lofvat det.
– Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens
ögonblick. Men medgif, söta flickor, att hon är
förtjusande i den der drägten.
Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade
till hennes hjelp.
– Är det icke sant, – sade hon, i det hon
slog sig ned bredvid Verna i gräset, – att man
får mera aktning för sig sjelf, när man afskruddat
sig en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt
efter egen smak och eget behof?
– Det är sant, – sade Verna. – Redan
det, att man vågar trotsa det allmänna bruket,
inger en känsla af frihet. I en sådan enkel,
beqväm och praktisk drägt känner man sig som
en hel menniska, och icke som en klädhängare
för modets alla galenskaper.
– Får jag taga er drägt till modell för min
nästa vinterklädning.
– Gerna. Jag är glad om du gör det.
–- Och jag med! – skrek Bertha. – Hjertandes,
hvad flickorna skola gapa, när vi komma,
långa raden, utan krinolinband, tournyr och
snörlif! Jag får visst en hård dust med mamma.
Gumman är konservativ, som den gamla stubben der.
Men si, jag skall ha den i alla fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
