Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården, hvilket hon var tvungen art göra, då prosten var hennes förmyndare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ett löf. Daggen hade fallit och blänkte i
gräset och vid stranden surrade legioner myggor.
Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö.
Hanna satte sig bredvid honom och sade så
obesväradt hon kunde: – god afton, Erik, har du
något metspö, så låna mig, jag vill gerna meta
en stund.
Erik såg upp med ett förnöjdt leende. –
Fröken får mitt, det är bättre, än de andra. Vänta,
skall jag sätta bete på!
Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån
och kastade ut refven. Erik gaf i tysthet akt på
henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru
hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru
hon alls icke märkte, att det nappade gång på
gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga:
– fröken har visst ett napp nu, tycker jag.
Hanna spratt till och drog med fart upp
refven. Der var en blänkande, silfverfärgad id på
kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks
korg och satte nytt bete på, Erik hade god lust
att gifva sig i samspråk med henne och då hon
engång vänligt nickade åt honom, tog han mod
till sig och började:
– Vet fröken, jag har så mycket tänkt på
det der ni sade en dag, att man skall vara snäll
mot sina ovänner . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
