Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du kan påminna dig och allt hvad du anser mig
värd att få höra. Skona mig ej, låt mig få höra
allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag
kan få höra är dock ett intet mot anklagelserna
inom mig sjelf.
Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon
skildrade modrens fattigdom och ihärdiga kamp
för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst
förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon
varit vittne, de motgångar, missräkningar och svikna
illusioner, som småningom gjorde hennes mors
hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som
slutligen kräfde hennes lif. Men hon dröjde längst
vid de sista dagarnas stilla frid och vid den
kärlek hon så sent fick smaka.
Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick
sin mors lif så långt hon kunde minnas tillbaka,
försvann ända till sista skymten af agg
mot henne der bredvid, som bidragit till att
förbittra det, och hon tyckte sig se den sorg de
båda genomgått som ett fast band förena dem
ännu efter döden.
Det var sent på qvällen, när Hanna gick.
Hon medförde intrycket af en sympatie, som drog
henne till tant Karin, och kände att hon gerna
ville se henne igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
