Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hanna försökte göra rösten stadig när hon
svarade: – jag har ju ingen i verlden kärare,
än dig.
– Bara Gud! – hviskade Bella åter.
– Ack, icke ens Gud, – sade Hanna sorgset.
– Jag har icke kommit så långt ännu, att
jag skulle älska Gud öfver allt . . . Men du ser
så trött ut, tala icke mer, utan försök att sofva.
Bella nickade. – Jag ville så gerna lefva!
– hviskade hon och försökte småle. Derefter
föll hon i en lätt slummer med Hannas hand i sin.
Morgonen ljusnade och fann dem i samma
ställning. Hanna var dödstrött, men nändes icke
draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för att
ej väcka henne. Fru Palmfelt kom insmygande
med oroligt frågande blickar.
– Hon sofver! – hviskade Hanna gladt
till svar.
Denna sömn, var den till lif eller död? De
lyssnade med spänning till andedragen, som blefvo
allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade
åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna
frukten, han spred blott med sin vinge en fläkt
af allvar i två unga hjertan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
