Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trötta ögon. Jag känner det blott oklart ännu,
men det förefaller mig, som om de band
lidandet och medlidandet knyta mellan oss
menniskor, vore ännu starkare och heligare, än blodets
och sympatins band. Kanske har jag orätt, men
jag känner det så nu.
– Svärmerska! – log fru Meilert, men blef
åter allvarsam. – Du kunde ställa det godt för
honom, utan att behöfva uppoffra dig sjelf. Jag
skall sörja för att han får all den omvårdnad
han någonsin behöfver.
– Tack, tant Karin, men det är icke nog.
Trot du han kommit den långa vägen hem,
ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter
något mer än en mjuk säng och ordentlig
uppassning. Detta hade han ju fått hvar som helst.
Men hans hjerta drog honom till de två, som
ännu möjligen kunde ha en gnista ömhet för
honom. Jag upptager från landsvägen en stackars
larv, som är i fara för kärrhjulen och jag
skulle visa ifrån mig den första menniska, som
någonsin vädjat till mitt hjerta?
Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i
Hannas handlingssätt, fylde henne med glädje, på
samma gång hon måste frukta att det var
bortkastadt ädelmod. Hon kunde ej tro denne man
om något godt; hon skulle ej för allt i verlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
