Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så många luftslott i rosenröda skyar. För en
stor del af dem var framtiden detsamma som
lexlöshet och ostörda morgondrömmar, för några
få var den en aning om växande ansvar, hvilken
omedvetet gjöt stål i deras unga sinnen, men
för alla var den väfd i de ljusa färger, som
endast ungdomens tro och sangviniska hopp kunna
framtrolla.
Ute på verandan serverades kaffe och limonad,
och en af lärarne höll det sedvanliga
afskedstalet till de afgående eleverna. Derefter
spredos de i små grupper, åt olika håll för att
senare åter samlas, när Hanna Rappe skulle
framföra klassens afskedsord.
Borta vid frimurarns graf hade en liten flock
slagit sig ned. Det var de, som hållit mest ihop
och som nu kände skilsmessan tyngst. Bertha
Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att
hålla stämningen i det gamla muntra spåret, och
Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt
lyckas, Den ena och den andra af flickorna
försvann på en liten stund och uppträdde åter med
misstänkligt röda ögon. Bella snyftade ohjelpligt;
de sista dagarnes intryck hade varit så
vexlande, och hon var ännu svag efter sjukdomen.
Tanken på skilsmessan från kamraterna var mer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
