- Project Runeberg -  Vacklande grund : skildringar ur ett konstnärslif /
336

(1894) [MARC] [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - XVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

336
hvarandra ännu, Lars — jag vet inte hvad de tio
aren gjort utaf gossen, som jag intresserade mig så
varmt för — och jag vill först se —»
»Ja, men då borde jag viil stanna, för att tant
skulle kunna följa mina steg riktigt noga —»
»Jag tror inte det. Man studerar människor
mycket bättre, då de inte äro för nära.»
»Nåja, men om jag går in på detta — och
det gör jag naturligtvis — dä måste tant också
lofva mig en sak: tant får inte söka inverka på
Signe, medan jag är borta, inte tala för ryttmästaren,
inte —»
»Det lofvar jag inte. Det kan jag inte lofva.
Kan jag få Signe att afstå från dig, så tror jag att
jag gör en tjänst åt er bägge. Du är konstnär, Lars,
och en konstnär blir aldrig en god äkta man.»
»Man skall aldrig säga aldrig,» svarade Lars
skämtande, ty nu tyckte han, att hans moderliga vä-
ninna gick alldeles för långt. »För öfrigt tycker jag
om att spela öppet spel. Gör som tant vill och
har samvete till. Jag tror ändå jag, att Signe och
jag skola bli ett par, och det ett par som skall komma
alla olycksprofeter på skam.»
Strax därefter kom Signe in, och det bief en
egendomlig, på samma gång minnesrik och glad kväll
för de båda unga, huru mycket tvång de än måste
underkasta sig.
Signe gjorde det gärna för moderns skull, och
Lars gjorde det mindre gärna, men likväl villigt nog
för Signes. Han tyckte nog, att det var fattigt att
behöfva nöja sig med en hastig blick, en förstulen
handtryckning, ett flyktigt, men ömt leende, när gamla
Marie ibland kom som en räddande ängel och hade
något att tala med generalskan om. Men en besvarad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:46:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vacklande/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free