Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1:a avd. Vildmarken - II. Varginnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
päls var vargens vanliga. Den förhärskande färgen
var grå, men där fanns också en svag rödaktig
skiftning — en skiftning, som kom och gick, lyste och
försvann och nästan kunde tagas för inbillning. Än var
djuret grått, fullkomligt grått, och än fanns i dess
färg en obestämd aning om rödt, som omöjligt kunde
inrangeras i den vanliga färgskalan.
”Ser egentligen ut som en väldig varghund”, sade
Bill. ”Skulle inte alls bli förvånad, om hon började
vifta på svansen.”
”Hej vövvov!” ropade han. ”Kom hit du — vad
du än må vara!”
”Är inte det minsta rädd för dig”, sade Henry
skrattande.
Bill skakade hotfullt sin knutna hand och röt till
av alla krafter, men icke heller detta framkallade något
tecken till fruktan. Den enda förändring de kunde
märka var att djurets uppmärksamhet ökades. Det
stod fortfarande och såg på dem med samma
skoningslösa, hungriga längtan. De voro levande föda
och hungern rasade i djurets inälvor — det skulle så
gärna gå och äta upp dem, om det bara vågade.
”Hör du, Henry”, sade Bill och sänkte omedvetet
sin röst till en viskning på grund av vad han hade i
sinnet. ”Vi ha tre patroner. Och här är jag
storm-säker att träffa. Omöjligt att skjuta bom. Den där
har lurat ifrån oss tre av våra hundar, och vi böra göra
slut på ofoget. Vad säger du?”
Henry nickade. Bill drog försiktigt fram bössan
under surrtågen. I nästa sekund var geväret på väg
till Bills axel, men det kom aldrig dit. Ty i samma
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
