- Project Runeberg -  Varghunden /
54

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2:a avd. Vildmarkens barn - I. Huggtändernas kamp

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En månljus natt voro de på väg genom den stilla
skogen. Plötsligt stannade Enöga och lyfte nosen
uppåt, hans svans blev styv och näsborrarna
flämtade i det han drog luften åt sig. Han lyfte också
upp en tass så som hundarna bruka. Han var icke
belåten, och han fortfor att vädra i luften under
bemödanden att kunna förstå det budskap den medförde.
Ett enda hastigt andedrag hade varit tillräckligt för
honan, och hon gick vidare för att uppmuntra honom.
Han följde henne visserligen, men han var fortfarande
tveksam och stannade då och då för att omsorgsfullt
studera omgivningen.

Honan kröp försiktigt fram till randen av en
öppen plats midt ibland träden. En stund stod hon där
ensam. Men så kom Enöga efter, krypande och
smygande, med alla sinnen spända och vartenda hårstrå
rest i oändlig misstro. Där stodo de nu vid varandras
sida, spejande, lyssnande och vädrande.

Till deras öron trängde larmet från hundar som
slogos, där ljödo djupa manliga stämmor, skarpa
grälande kvinnoröster och ett barns klagande gråt.
Förutom de stora lädertälten syntes föga annat än en
flammande eld, som då och då delvis undanskymdes
av människogestalter. En rökpelare höjde sig
långsamt i den stilla luften. Men till de vädrande
vargarnas luktorgan trängde den obeskrivligt
sammansatta lukten från ett indianläger, förtäljande en historia
som var högst obegriplig för Enöga, men däremot i
varje detalj välbekant för varginnan.

Hon var tydligen mycket upprörd, hon drog det
ena djupa andedraget efter det andra med tilltagande
förtjusning. Men gamle Enöga var misstrogen. Han

54

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free