Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4:e avd. Övergudar - IV. I dödsfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åter, reste sig till och med emellanåt på bakbenen och
lyfte sin fiende högt över marken — allt under det
han förgäves bjöd till att skaka av sig döden som höll
honom i strupen.
Slutligen föll han baklänges till marken, det var
slut med hans krafter. Bulldoggen ömsade hastigt
sitt grepp, tog det mera inåt, tuggade åt sig mer och
mer av det raggklädda köttet och drog hårdare till
om strupen än förut. Det hurrades för segraren och
på många håll skreks med förtjusning ’’Cherokee!”
— ”Cherokee!”, vilket Cherokee besvarade genom en
kraftig viftning med sin korta svans. Men bifallet
verkade ingalunda distraherande på honom. Det
fanns ingen sympatisk förbindelse mellan hans svans
och hans massiva käkar. Den ena kunde gärna vifta,
medan de andra höllo fast sitt ohyggliga grepp om
Vitkäfts strupe.
Åskådarna blevo störda i stället. Det hördes ett
klingande av klockor. Och det hördes ett rop av
pådrivare. Alla utom Beauty Smith sågo sig om med
orolig förväntan — man var rädd att det var polisen
som kom. Men det var uppifrån och icke nedifrån
vägen som två män närmade sig med släde och hundar.
De hade tydligen varit ute på någon rekognoscering
uppåt vattendraget. När de fingo se den samlade
folkmassan, höllo de in sina hundar och kommo fram
för att se efter vad orsaken till samlingen kunde vara.
Pådrivaren hade mustascher, men den andre, som var
längre och yngre, var slätrakad, och hans ansiktsfärg
var frisk och blomstrande efter ansträngningen att
springa bredvid släden i kylan.
Vitkäft hade egentligen upphört att strida. Då
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
