- Project Runeberg -  Varghunden /
278

(1920) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5:e avd. Tämd - IV. Naturens röst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

liv hade fått en säregen riktning; han hade vändt sig
från sitt eget släkte och hyllat sig till människorna i
stället.

För övrigt betraktades han med misstro av alla
Sydlandets hundar. Han väckte deras
instinktmässiga fruktan för vildmarkens avkomma, och de mötte
honom alltid med morrningar och gläfs och
stridslystnad och hat. Han å sin sida hade lärt sig att det alls
icke var nödvändigt att han begagnade sina tänder
mot dem. Om han lade sina läppar i veck och
blottade sina huggtänder, hade detta ungefär samma
verkan — det förfelade nästan aldrig att skrämma hans
skällande angripare på flykten.

Med ett enda undantag gick allting Vitkäft väl,
det var Collie. Hon unnade honom aldrig ett
ögonblicks ro. Hon åtlydde icke gudarnas lag så som han.
Alla husbondens försök att förmå henne till ett
vänskapligt umgänge med Vitkäft voro gagnlösa.
Hennes skarpa och häftiga morrande förföljde honom
ständigt. Hon hade aldrig förlåtit honom episodon
med hönsen och envisades att ständigt tro honom om
ont. Hon ansåg honom brottslig på förhand, och hon
behandlade honom därefter. Hon blev en plåga för
honom, följde honom som en polis överallt på
bakgårdar och ute på fälten, och om han endast kastade
en nyfiken blick på någon duva eller kyckling, råkade
hon i ett vildt anfall av raseri. Det bästa sätt han
kunde finna att visa henne sin likgiltighet var att
lägga sig ned med huvudet på framtassama och låtsa
sova. Det förbluffade och tystade henne alltid.

Med detta enda undantag gick allting Vitkäft väl.
Han hade lärt att kuva och behärska sig, och han

278

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varghunden/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free