Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dryg halvtimme förgick, och nu såg jag Johnson
och Louis inbegripna i något slags kiv. Det slutade
med att Johnson slängde undan den andres arm, som
ville hålla honom tillbaka, och störtade framåt. Han
rusade tvärs över däcket, tog ett hopp upp i
fockrig-gen och begynte klättra upp. Men Ulv Larsens skarpa
blick upptäckte honom.
»Hallå, där — vad har ni för er?» skrek han.
Johnson stannade i vantet. Han såg sin kapten rakt
i ögonen och svarade långsamt:
»Jag tänker gå upp och hjälpa den där pojken att
komma ned.»
»Ni går genast ner ur riggen och det med fart ändå
—■ hör ni? Ned med er!»
Johnson tvekade, men vanan vid långa års lydnad
mot befälhavare tog ut sin rätt. Han släppte sig
motvilligt ned på däck och gick för över.
Klockan halv sex gick jag ned för att duka i
kajutan, men jag visste knappt vad jag gjorde, ty mina
ögon och min hjärna sysslade oupphörligt med bilden
av en likblek och darrande yngling, löjligt lik en lus,
där han kravlande höll sig fast vid den svängande
gaffeln. Då jag klockan sex skulle servera
kvälls-varden och gick över däcket för att hämta maten från
kabyssen, såg jag Harrison fortfarande i samma
belägenhet. Samtalet under måltiden rörde sig om helt
andra saker. Ingen tycktes ha något intresse för
ynglingens i onödan blottställda liv. Men då jag litet
senare gjorde en extra tur till kabyssen, hugnades jag
av den glädjande synen, att Harrison mödosamt
stapplade från riggen till skanskappen. Han hade äntligen
fått mod att gå ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
