Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men alla de andra voro ängsliga för kommande
följder av deras tilltag, och de hörde icke på honom.
»Hur ska han egentligen kunna få veta hur det
hängde ihop?» sade Kelly. Och han såg sig omkring
med mordiska blickar, då han fortsatte: »Såvida
ingen av oss skvallrar.»
»Han vet alltsammans så snart han spänner ögonen
i oss», svarade Parsons. »Han behöver ju bara se
på en.»
»Säg, att däcket hoppa’ upp och slog tänderna ur
käften på er», sade Louis flinande. Han var den
ende, som ej hade varit ur sin koj, och han
triumferade över att han icke hade en enda skråma, som kunde
bevisa, att han hade haft sin hand med i det nattliga
dådet. »Vänta bara tills i mårron bittida, när han får
se hur ni ser ut allihop!» tilläde han småskrattande.
»Vi säjer ju, att vi trodde de’ va’ styrman», sade
en. Och en annan inföll: »Jag vet vad jag ska säja
— att jag fick höra oväsen, hoppade ur kojen, fick
ett väldigt slag på käften för besväret och gav igen.
Man kunde inte veta vem eller vad det var i mörkret
— slog var det föll sig.»
»Och naturligtvis var det mig det träffade», sade
Kelly, och hans uppsyn ljusnade för ett ögonblick.
Leach och Johnson deltogo icke i denna
överläggning, och man kunde tydligt se, att deras kamrater
betraktade dem som oundvikligt hemfallna åt det
allra värsta — som om det för dem ej fanns något hopp
utan de redan kunde anses som döda. Leach fördrog
en stund deras ängslan och förebråelser, men så utbrast
han:
»Ni tröttar mig! Ni ä’ just ett snyggt sällskap.
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
