Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den vita tysnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkull, en av hundarna föll i selen och släden
gled bakåt dragande allt och alla med sig.
Klatsch! Piskan ven grymt över hundarna,
särskilt över den som fallit.
— Slå inte, Mason, bönföll Malemute Kid, de
stackars satarna är nästan slut. Vänta, så ska jag
spänna för mitt spann.
Mason höll avsiktligt upp att slå tills Malemute
Kid slutat tala, så ven den långa snärten ånyo och
formligen snodde sig om den skyldige hundens
kropp. Carmen — ty det var Carmen — kröp
ihop i snön, tjöt hjärtskärande och rullade över på
sidan.
Det var ett tragiskt ögonblick, en tråkig episod
under färden — en döende hund, två uppretade
kamrater. Ruth såg bönfallande från den ene till
den andre. Men Malemute Kid behärskade sig,
fast det låg en värld av förebråelser i hans blick,
och lutade sig ned över hunden och kapade
seltyget. Ingen yttrade ett ord. Spännet fördubblades
och svårigheten övervanns. Slädarna voro på väg
på nytt, medan den döende hunden släpade sig med
i eftertruppen. Så länge ett dylikt djur kan
förflytta sig, blir det inte skjutet. Det får sin sista
chans — att få släpa sig med in i lägret, om det
kan, i hopp om att man skall lyckas döda en älg.
Redan ångerköpt över sin häftighet, men för
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
