Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Vargens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och där sitter Pischet. Hon kan inte höra vad
jag säger. Aldrig har hon hört något av sina
medsystrars småskvaller, aldrig sin makes röst eller
sitt barns pladder. Hon lever i den vita tystnaden.
Har vargarna brytt sig om henne? Nej! De väljer
det bästa, vi får resterna. — Bröder, det skall inte
fortsätta så här! Aldrig mer ska vargarna smyga
omkring vid våra lägereldar. Tiden är inne.
Ett väldigt eldsken, det purpurfärgade, gröna och
gula norrskenet visade sig i zenit och slog en bro
från horisont till horisont. Med tillbakakastat
huvud och uppsträckta armar utslungade talaren sina
slutord:
— Se! Våra fäders andar har vaknat, och stora
dåd ska utföras i natt.
Han steg tillbaka, och en annan ung man, något
blygare, steg fram, framknuffad av sina kamrater.
Han var ett helt huvud högre än de andra och hade
bröstet blottat trots kölden. Han bytte ofta om fot
och stammade samt kände sig tydligen besvärad.
Hans ansikte var hemskt, ty det hade till hälften
slitits bort ay ett fruktansvärt slag. Till sist slog han
sig kraftigt för bröstet, varvid det lät som om man
slagit på en bastrumma, och då han började tala,
lät det som dånet från havets bränningar.
— Jag är Björnen — och son till Silvertoppen!
Då min röst ännu var svag som en flickas, slog jag
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
